Cybersäkerhet och utbildning
Den snabbhet med vilken barn och ungdomar får tillgång till konvergerande, mobila och nätbaserade media saknar motstycke i den tekniska utvecklingens historia. Det finns två huvudgrenar inom forskningen om e-säkerhet: en som inriktar sig på att försöka skydda information, både ur strategisk och ekonomisk synvinkel, och en som inriktar sig på att skydda människor, särskilt unga personer. Även om dessa båda grenar delvis överlappar varandra så är det den senare inriktningen som behandlas i denna specialutgåva.
Detta fokus på e-säkerhet är passande eftersom man i den offentliga debatten pratar allt mer om säkerheten på Internet, framför allt vad det gäller unga personer, eftersom en allt större del av deras liv levs i cyberrymden eller virtuella världar. Det europeiska programmet för ett säkrare Internet (ESIP) arbetar för att öka medvetenheten och försöka stoppa olagligt innehåll. De involverar det civila samhället i frågor som rör barnsäkerhet online och skapar en stabil databas med information som handlar om unga personers användning av ny teknik. Via programmet har man även skapat ett nätverk av "Centrum för ett säkrare internet" som nu finns i 30 olika europeiska länder. På dessa finns ett centrum för ökad medvetenhet och en hjälptelefon. I de flesta länder finns även en "het linje" som man kan använda för att rapportera in olagligt innehåll. Vissa av dessa Centrum för ett säkrare internet har kommit med bidrag till denna utgåva av eLearning Papers. Där berättar personalen om sina egna erfarenheter vad gäller arbetet med att främja onlinesäkerhet via utbildning.
Digital kompetens och digitala kunskaper är absolut nödvändiga för en säker internetanvändning. Man har identifierat vissa kompetenser som nödvändiga, det vill säga, unga människor måste ha dem för att kunna hantera Internet på ett säkert sätt. Dessa kunskaper är: förmågan att lägga sig till med en kritisk användning av nya medier (inkluderar förmågan att utvärdera källor), förstå hur man presenterar sig själv online, vad gäller integritet och hantering av sin egen identitet och rykte, samt att utveckla ett ansvarsfullt och etiskt beteende online.
Men även om alla är överens om riskerna och att de ständigt ökar så är införlivandet av cybersäkerhet i läroplanen en ny praxis, i bästa fall. Man måste undersöka riskernas faktiska natur och försöka förstå dem samt besvara frågor som: Vad finns det för risker när man arbetar med digitala media? Är online-risker lika farliga som off-line risker? Vilka delar har potential att minska risken för att unga människor utsätts för hot? Eller finns det färdigheter i hemmet, skolan eller samhället för att skydda eleverna på ett effektivt sätt?
Risk kan definieras som en serie sammanhängande delar: fara, risk och skada. Till exempel så kan användningen av sociala nätverk göra att barn invigs i könsumgänge (fara) och även om sannolikheten för detta är relativt låg (risk) så kan det potentiellt orsaka djupa sår (skada) hos ett ungt barn. Användningen av olagliga webbplatser för nedladdning av musik (fara) är mycket vanlig bland ungdomar (stor risk) bland ungdomar, men den potentiella skadan är inte livsförändrande, även om det är en verklig skada, om nu inte en antipiratlobby - som Svenska Föreningen mot Piratkopiering eller Federation Against Software Theft (FAST) - lyckas föra ett framgångsrikt åtal mot personen ifråga. Eftersom man ställs inför ett sådant stort antal variabler som påverkas riskerna är rörelsen i behov av bästa praxis-scenarier och fördjupade diskussioner kring hur eleverna kan uppmuntras att använda Internet på ett säkert sätt.
Ett pedagogiskt förhållningssätt till cybersäkerhet innebär att man ökar elevernas medvetenhet vad gäller risker och konsekvenser när man surfar på och använder Internet. Det bör tillhandahålla en plattform som lär eleverna att känna igen och förebygga faktiska risker - till exempel cybermobbning, identitetsstöld eller sexuella trakasserier - och presentera befintliga riskförebyggande resurser för dem, som till exempel Onlinepolicyn. Dessutom bör man ha andra ansvariga aktörer i åtanke, såsom föräldrarnas och vårdnadshavarnas roll, expertorgan (t.ex. utbildningsdepartementet) och även själva "branschen".
Även om man i detta nummer av e-Learning Papers av förklarliga skäl fokuserar på de negativa aspekterna av digitala tekniker och beteenden, så förnekar man inte på något sätt de positiva effekter som tekniken har på elevers och studenters liv, såväl unga och gamla. I en stor undersökning som genomfördes av EU Kids Online (2010) fann man att de större möjligheter som online-miljöerna tillhandahåller automatiskt ger ökade risknivåer, men att eliminera riskerna helt och hållet sannolikt begränsar barnens möjligheter. Att ge internetanvändare den kritiska kompetens de behöver för att fatta välgrundade beslut om sina nätaktiviteter är en viktig pedagogisk process för att hantera risker samtidigt som man tillåter att personen använder Internet mer och experimenterar med nätet.
